En pusselbit

I början på 30-talet började två bröder, som på den tiden bodde i den lilla fjällbyn Hosjöbotten, att fundera på hur det skulle vara att flytta närmare de goda jaktmarkerna och fiskevattnen som fanns några mil västerut.

Det var tre mil att gå för att jaga älg där man helst ville jaga. När jaktlyckan var god, måste de bära jaktbytet den lika långa vägen hem, och på den tiden lämnades ingenting av värde kvar i skogen.
En älg delades i de flesta fall upp i fyra bördor och på två man blev det en vandring på 9 mil vardera, bara för att få hem köttet efter en älg! Inte konstigt att de blev seniga gubbar..

Långt var det också att gå för höstfisket i Vattensjöarna och Anasjön. Näten var på den tiden inte gjorda av lätt material som nylon. Grova tärnor och bomullsnät som, när de blev blöta vägde bly, var det man fick bära hem tillsammans med fisken som skulle räcka långt in i vintern.
Hela trakten, från Hosjöbotten/Västfjället och västerut mot Vålån tillhörde dåvarande Anarisets sameby. Bägge bröderna var verksamma som renskötare i samebyn och för dem var jakten och fisket ett avgörande tillskott i försörjningen. Det är inte omöjligt, att en och annan älg fick bli mat till familjerna även under icke jakttid.

Med detta i tankarna är det lätt att förstå varför de tillslut, en vårvinterdag, drog västerut på sina skidor.

Dom fattade tycke för Grönvallen, precis mitt i den finaste jaktmarken, intill den finaste kallkälbäck man tänka sig och bara 4 kilometer till Vattensjön.

Dom högg timmer på skaren, barkade, klöv och la upp på tork. När sedan våren kom började byggnationerna. Grundstenar samlades och man reste varsin kåta. I midsommartid löpte man näver som användes till regn/vindskydd mellan virket och torven, som sedan lades som det yttersta isolerande skiktet.

När sommaren anlänt kunde de två bröderna flytta in med sina familjer.

Familjerna växte i Grönvallen. Som mest var det 8-9 barn i kåtorna. Min far, Per Jonasson föddes i en av kåtorna på nyårsafton 1938 och han berättar ofta med värme om sin uppväxt i Grönvallen.

En av bröderna var alltså min farfar. Han hette Jonas Nilsson och det var bara på håret att han inte, några år tidigare, emigrerat till Kanada/Alaska. Han läste engelska på Hermods och drömde om att bli trapper/pälsjägare. Som tur var, blev han kär i min farmor Anna och valde då att fortsätta jaga på hemmamarken livet ut.

När jag själv går på jakt i den översta barrskogen mellan Krapan och Hjulåsen, eller sitter i båten nere på Vattensjön och drillar en öring, så tänker jag ofta med stor tacksamhet på dem som gjort det möjligt för mig att få leva på denna vackra plats. Jag förstår också att, när det då inte blev någon flytt till Kanada/Alaska, så var dessa fjäll, skogar och sjöar, det som gjorde att drömmen ändå kunde levas…

pererik

 

En kommentar

Got something to say? Feel free, I want to hear from you! Kommentera

  1. Sven says: (Author)

    Otroligt fin historia. Kan inte vänta att återvända till Anariset!

Kommentera

Let us know your thoughts on this post but remember to place nicely folks!